Igår var jag på konsert. Lars Winnerbäck spelade på Grönan och det var härligt. Jag, syster och vän kom dit på eftermiddagen innan allt folk hade kommit. Vi hade åkband och syster lurade upp mig i karuseller jag inte hade åkt annars. Blir bara fegare och fegare för varje år. Sockervadd var dock lika gott som varje år. En glömmer liksom bort hur gott det är. Själva konserten var härlig, åtminstonde andra halvan då man kunde texterna nästan utantill. Det är något märkligt med att bröla ut texten som betytt så mycket för en och samtidigt se han som gjort den. Han som satt ord på den ångest jag haft. Där stod han, min förtrogne depparkompis jag aldrig träffat. Men Vidingsjö får ni klara utan mig.

 

Nu sitter jag här hemma och väntar på att gå till praktiken. Är minst sagt jättenervös.