Lagen om allts jävlighet

När jag spelar The Sims så spelar jag oftast på högsta hastighet. Mina syskon blir stressade av att se mig spela och jag blir superstressad av att se dem spela. De spelar ju så långsamt! De har inte planerat spelet ens tre ynka generationer framåt! The Sims är och kommer nog förbli ett ensamspel (kommer ni ihåg alla gånger man spelat två stycken och det blev inte roligt alls, bara en räcka av kompromisser i ett spel där det är meningen att man ska bestämma allt!). I alla fall det här var bara en inledning, det jag ville säga var att: Jag väntar på det tillfälle i verkligheten då jag får lust att dra ner tempot.
 
Just nu så snabbspolar jag veckan. Jag räknar inte de här dagarna som värdefulla, de är bara en transportsträcka. Men det är inte bra. Man ska aldrig lägga livet på hatthyllan. Jag har fått en ny sak att noja om. Ni vet det där att ingenting får vara perfekt, så fort något löser sig så ramlar en annan sak ihop. Just nu är jag rädd att något hemskt ska hända när jag flyttar hem, bara för att väga upp. Att flytta hem till min lilla familj är stort för mig, riktigt stort, något måste ju gå fel för att jag ska hålla mig på samma lyckonivå som vanligt. Om ni förstår hur jag menar. Det var samma sak när jag just blivit tillsammans med min kille, jag kände mig inte lyckligare än förut det var mer som att livet fick högre toppar och djupare dalar. Så jag är rädd att när jag flyttar hem så dör hunden eller så blir jag själv eller någon som står mig nära sjuk. För så glad får man inte vara som jag väntar mig att bli när jag flyttar hem.
 
Lite bilder från The Sims bara för att. Där brukar det alltid hända ganska typiska grejer fast samtidigt kan jag ju välja att låta dem leva ganska problemfria liv.
 
 
Jag sov lite dåligt inatt och vaknade med huvudvärk för att jag legat dumt med nacken. Jag hatar att vakna så. Så går jag kvällspass och bara det gör ju att dagen känns förstörd redan nu. Men jag vet ju att det blir rätt bra.



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Onormalt Normal

En syblogg utan röd tråd

RSS 2.0