Lite tankar

Ibland funderar jag på hur det kommer sig att jag och min sambo fortfarande hänger ihop. Är det ödet, tur, hårt arbete, är vi varandras felande länk? Fast här om dagen när jag hörde en låt som jag lyssnade mycket på innan vi blev tillsammans kom jag på vad jag tror. Här är en rad ur låten Slip Sliding Away med Simon & Garfunkel:
 
"And I know a woman, "became a wife", these are the very words she uses to describe her Life"
 
Jag kan inte skriva under den här textraden och det är jag tacksam för. Jag vill aldrig bli sådan. Det har varit viktigt för mig sedan 16 års ålder. Jag vill att folk ska tänka på mig som mig och inte som min sambos sambo. Det är viktigt! Att han sedan är mycket viktig för mig det är också viktigt men jag var en individ innan vi blev tillsammans och jag skulle klara mig utan honom men jag vill inte för jag gillar att leva med honom.
 
Sen att man grälar och att det inte alltid är så roligt det är en annan femma men så blir det ju med vem som helst. Vi grälar mest om städningen. Fast det går bättre sedan jag tog examen och jobbar heltid. Jag har fått bättre förståelse för att min sambo inte alltid orkar och han har förstått att jag mår bättre om man håller undan det värsta. Fast lätt är det ju inte. Min mor varnade mig när vi flyttade ihop för att bli en sådan som plockar och städar hela tiden om inte min sambo gör det. Det är kanske värt lite (massvis) med stök (och kanske en och annan kompromiss kring vad som är stökigt) för att han själv ska lära sig att se när det är dags att städa än att jag ska tjata eller göra det själv. En har nog igen det senare i livet. Fast lätt är det inte.
 
Har tänkt en del på hur jämställt man har det i ett förhållande. Jag vet att balansen ändrades när vi båda ryckte in i lumpen, vi blev mer jämna och när jag tagit examen ändrades balansen ytterligare. Min sambo har gått från att kategoriskt fråga morsan om allt till att fråga mig ibland om jag ändå är i närheten. Har själv gått från att vara tystlåten 16-årig tjej som mest gled med till att förvänta mig att folk gör som jag säger.
 
Allt är inte bättre nu men jag känner att vi är lika mycket värda och lika kapabla. Härom dagen bytte jag till vinterdäck och det är alltid lika underligt. Jag hatar visserligen själva sysslan för det är tråkigt men jag blir alltid lika förvånad över hur många kvinnor som tror att de inte kan, för det är fan i mig inte svårare än att ta blodprov! Det är sorgligt att folk går och förminskar sig så dant. Undrar om det är männens fel eller kvinnorna själva som tänker att om de skiter i att lära sig så slipper de gegga ner sig i brun snösörja vid en bil och kan vara inne i ett ombonat kök och baka kakor istället.
 
Själv hatar jag allt som krånglar med bilarna! Bromsbelägg, däckbyten, biltvättar, servicebesök, tusen kilo grus på golvet, tankning och slipper helst allt jag kan. Sy däremot, då jävlar!
 
Vad knepigt allt blev! Nu lägger jag upp en bild på min hund och gör något annat! ha det fint!
 
 



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Onormalt Normal

En syblogg utan röd tråd

RSS 2.0