Det här blir ett långt inlägg med lite tuttchock så håll i er. Har funderat en hel del kring det här med amning.

 

När jag var gravid funderade jag mycket på amning. Hur det skulle gå, om det skulle göra mycket ont, om mitt barn skulle växa ordentligt. Kände inte så många med barn som ammar som jag kunde fråga. Försökte lite på jobbet, har ju många mammor med barn i skiftande åldrar men fick inga konkreta svar. Det verkade vara tabu. Förlossningshistorier fick jag många till mig men om amningen sa man saker i stil med "Hehe, ja det är ju knepigt det men du är ju lugn så det går nog bra". Det enda konkreta råd vi fick var att ha två vuxensängar för att mamma och bebis tar upp en hel dubbelsäng. Så jag var mer nervös inför ammandet än inför förlossningen!

 

Ibland tror jag att om killar skulle amma så skulle det pratas mer om det! När jag föreställer mig ett samtal mellan några av mina (ammande) killkompisar så föreställer jag mig att det skulle låta mer som deras vanliga "Vem-är-värst-snack" snarare än den tystnad jag upplevt mellan kvinnor (utom på min föräldragrupp för vi pratar om det där). Jag kan höra det framför mig hur de hade jämfört och tävlat i vem som hade det värst, man hade diskuterat amningsställningar, trix och hjälpmedel, pratat om skräckexempel och rekord, man hade vägt varandras ungar i famnen och pratat viktkurvor. Lite som de pratar om fordon, jobb (flest antal timmar per månad vinner) och annat. Inte som ett jättekänsligt område fyllt av pekpinnar, skuld och skam. Nu är inte mina killkompisar hela den manliga befolkningen men ni fattar kanske vad jag menar. 

 

I vanliga fall har jag regeln att bara hålla mig till vårdguiden och amningshjälpen på internet men har försiktigt kollat in ämnet på diverse bloggar, krönikor och deras kommentarer (samt diverse forum) för att läsa mer om vardagsamningen, hur är det att leva som ammande mamma idag?. Kan bara säga, Satan vad många ömma tår det finns! Och hur vet jag vem jag kan lita på och hur vet jag vad som passar mig och mitt barn?

Det jag vill komma till är att jag tror vi pratar för lite om praktiska omständigheter kring amning. Det är ju/ kan ju vara skitjobbigt att få igång amningen, det krävs massor av kunskap och envishet. Jag vet inte om alla är beredda på det? Att man kan bajsa på sig under förlossningen tror jag de flesta vet, men jag vet att inte alla som fått barn har vetat om att man det tar ett par dagar innan man producerar tillräckligt med mjölk. Andra nattens vedermödor var jobbigare än förlossningen! ! Och hur fan ska man på egen hand kunna föreställa sig hur stora och ömma de nya brösten kommer bli?! Jag hade hellre fått tips om hur man tar sig igenom det än att höra allt tjat om förlossningar

 

Men jag försöker prata amning. Om folk frågar hur första tiden gått så pratar jag om tragglandet med amningen. Jag pratar sår, mastit, tuttförvirring, samsovning, lugna nätter, feber, pumpning, läckande bröst, brist på amningsvänliga kläder, mjölkstockning, BH dygnet runt, hur min son är när han ammas, nappar och amningsställningar. Ibland ser jag att folk inte riktigt ville prata om just det, men de frågade och jag idds inte svara något flummigt om att första tiden var mysig och gosig. 

 

Det går ändå rätt bra. Min bror som blundade sig igenom en teaterföreställning av "Torka inga tårar utan handskar" har inte längre några besvär att sitta bredvid när jag ammar, varken hemma eller offentligt. Mina manliga släktingar och bekanta brukar vara obekväma första gången det ska till att ammas men ingen säger något och det går över snabbt. Jag var nervös inför det här med att amma offentligt men det har gått bra. Fast nu för tiden är jag tvungen att dra mig undan för min sons skull, så han ska få den lugn och ro han nu behöver för att kunna amma.

 

Och till det här känsliga om helamning, ersättning och tidiga smakportioner, jag tycker helamning i minst sex månader är värt att kämpa för, men inte till vilket pris som helst och var gränsen går är individuellt och man ska respektera varandras val och åsikt. Allas situation är ju unik med olika barn, olika mammor, olika bröst, en får helt enkelt utgå från att alla mammor är kapabla att fatta beslut själva. Sen finns det säkert många som inte ammar som kanske kunnat amma med rätt stöd men när det inte fanns så löste de situationen ändå. Jag fick ersättning som barn och jag är ju människa.

 

Jag vill amma i minst sex månader och därefter ge både mat och bröst under ett par månader medan vi trappar ner. I dagarna blir min son fyra månader så vi är på väg även om mycket kan hända än! Första månaderna, fy fan, enda trösten var min tro på att det skulle bli bättre. Hade ju ändå rätt lindriga besvär och kände att den fungerade amningen fanns runt hörnet. Ändå var det ganska jävligt. Ont som fan gjorde det och aldrig fick jag göra något ostört i mer än någon kvart! Men det blev bättre allt eftersom. Men högern har bråkat hela tiden. Så en dag bestämde jag att den ömma högervårtan inte var något att göra åt. Såret var läkt sen länge, mastiten behandlad och svampinfektionen bortmotad, ömheten var helt enkelt en naturlig följd av alla problem och det var bättre att acceptera den än att oroa sig. Hörde mig för med min BVC-sköterska och sen släppte jag det bekymret och nu är det mycket bättre även om den fortfarande ömmar när det börjar bli amningsdags. 

 

Sen var allt frid och fröjd någon månad. Sen kom nyfikenheten hos min son och med den, ingen tid att äta och brottningsmatcher när han hellre suger på handen än på bröstet. Men det börjar ordna upp sig, har ju några knep (ammar när han är nyvaken, håller mig helst hemma, lugnt om kring oss vid amning och lite sånt). Jag var inte riktigt beredd på att det skulle bli så jobbigt! Om folk pratar om amning så pratar de inte om den här tiden, tycker också att det är svårt att hitta något att läsa om den här tiden och problemen! Kanske tycker man att en vid det här laget är sin egen amningshusguru och själv vet bäst, är kanske lite så. Eller så börjar folk ge smakportioner och vips är amningen utfasad! Problem ur världen! Jag har lätt att bli bitter när jag går hemma och grubblar.

 

 

Här kommer mina högst personliga amningstips!

• Läs på  innan! Inte bara du, det är en hjälp om din partner vet vad det handlar om och vad som kommer hända.
• Förbered några olika svar på frågan – Men ska du verkligen amma igen?
• Har partnern möjlighet att vara hemma mycket i början, ta vara på det! Se till att bli uppassad, matad, avlastad, uppmuntrad, du är värd det! Allt blir bättre om en tid och du kan kompensera din partner då. Antar att ni ändå utgår från att ni ska hålla ihop ett bra tag framöver. Till dess kan man komma ihåg att säga tack ;)
•  Det. Kommer. Bli. Bättre.
• Ha några bra och bekväma ställen att amma på.
• Ha riktigt bekväma amningskläder. Nattetid har jag BH och pyjamasskjorta.
• Ha flera riktigt mjuka handdukar hemma
• Var inte rädd att söka hjälp från BVC, de jobbar med just det. 

Det här var en bråkdel av vad jag funderat på! Ha det så bra!