Mitt pyre är ganska lättdistraherad vid amning och ibland skriker han. Då brukar jag pausa, vill inte tvinga på honom bröstet, det är lyxen med amning. Jag kan pausa, lugna ner stämningen och göra ett nytt försök utan att maten kallnar. Men det kan få folk att tro att jag har för lite mjölk. 

Men varför man måste säga det högt förstår jag inte? Senast det hände hade personen som sa det bara träffat min son tre - fyra gånger och själv aldrig helammat. Men det hindrade inte denne från att tala om för mig att jag nog hade otillräckliga bröst.

Jag har länge känt att det är lite kränkande när man slitit för att få amningen att funka och så sitter andra vid matbordet och ojar sig över Pyret, hur synd det är om honom för att han inte får någon mat. Där sitter man med två bröst, fyllda med det bästa jag kan ge honom men allt de kan tänka på är deras egna behov av att se ungen få smaka mat. NU börjar det bli dags men fram tills nu har han lika gärna lekt med någon leksak när han suttit med vid bordet.

Just amningen är jag trygg i, ingen klantig kommentar om för lite mjölk eller för tät amning har rubbat mitt förtroende för mina fina uttertuttar. BVC säger inga problem och jag märker på min son att han växer och mår bra. Men hur kommer vi tackla andra saker som folk kommer haka upp sig på? 

Trots det har tjatandet satt sina spår, när vi var på femmånaders kontroll berättade jag lite ursäktande att vi inte har gett honom något annat än mjölk än och blev alldeles paff när jag fick till svar - Vad bra! Han är ju inte sex månader än. 

En bild på Uttertuttar, eller ja en i alla fall.

 

Så det är rätt skönt att vi ska böra med mat i veckan. Det lär bli spännande! Ha det så fint så länge!