Har funderat lite sedan igår.

 

Ibland tycker jag att det är jobbigt att berätta att vi fortfarande helammar och fortfarande samsover. När man är ensam om det på babysimmet, när andra inte kunnat, när bekanta pratar om att ersättning kanske kan få deras ungar att sova hela natten, när andra pratar smakportioner, när det pratas om hur jobbiga nätterna är. Då är jag helst tyst. Vill liksom inte trampa någon på tårna. Känns så präktigt att säga att vi helammar, samsover och vi har aldrig jobbigt på nätterna.

 

Helt sjukt egentligen! Ska jag skämmas för att vi hittat vad som just nu funkar, för just vår familj?! Å andra sidan är det jäkligt tråkigt att prata med folk som aldrig har några problem och som jämt ska tala om för folk hur de borde göra. Sådan vill jag inte heller vara.

 

Nåja, jobbigare tider väntar oavsett hur mycket rätt vi försöker göra. Sömnlösa nätter väntar ju. Så det är väl bara att se hur det går.

 

 

Det är vad jag funderat lite på den senaste tiden.