Bieffekten
Det fanns en grej jag inte var beredd på skulle hända när jag fick barn. Tyckte jag hade förberett mig på det mesta. Funderat över allt från värstascenarion till drömbilder och både fysiska och känslomässiga omställningar som nybliven förälder.
Men den sak som förvånade mig mest var hur fula alla andra bebisar blev när Albert fötts! Förr tyckte jag alla bebisar var gulliga och helt underbara, inte nu längre.
Det började redan på BB, när någon sa att min son var ovanligt söt så svalde jag det med hull och hår! Han var (och är) verkligen ovanligt söt om ni frågar mig.
Sen dess har jag ju träffat en hel del barn i den åldern och känslan har bara spätts på. När jag ser andras barn kan jag på min höjd tänka mig att föräldrarna tycker barnet är vackert men lika vackert som mitt, nej, det kan ju alla se att hen inte är.
Jag undrar om det går över snart för det är en rätt otrevlig känsla att gå runt med. Hur ska en lära honom att alla människor är lika bra när man i hemlighet vet att just han är bäst i hela världen?!
En bild på underverket så ni förstår vad jag menar
Ja ni hör ju, kan knappt vistas i möblerade rum längre. Nåja tror inte jag är ensam i alla fall. Helgen som gått har varit en riktig kalashelg då vi firat sammanlagt 52 år.
Först farsans femtioårsfest då vi byggde ett badaltare (han fick en badtunna). Min sambo och brorsorna hade byggt trädäck, underrede och trappa, väl ihopsatt liknande det ett altare. Kul fest där man ses och gör något mer än att prata och käka! Dagen efter väntade tvåårskalas, kul men intensivt!
Idag vankas femmånadersvaccin! Ha en bra dag!
