Brukar stora mängder förlossningspoddar, (vill inte säga att jag missbrukar men jag är storkonsument) har en favorit och några jag lyssnar på när det är spännande gäster. 

Nåväl, en sak som slagit mig är att jag blir förvånad när gäster uttrycker att de var glada under den första tiden som nybliven förälder eller åtminstone hade haft positiva förväntningar. 

Så var det inte för mig. När andra på den där profylaxkursen (framförallt manliga partners) sa att deras målbild var att komma hem med barnet från BB och sätta sig i soffan så låg min målbild tre månader senare när man kanske kunde vänta sig att någon sorts vardag uppstått som en Fågel Fenix. 

Sen blev ju första tiden med första barnet inte jätterolig, men det kändes liksom okej. Jag hade ingen press på mig att njuta av varje sekund. Med nästa barn var det många saker som gick smidigare, dessutom mådde jag bättre i kroppen men jag vet inte om jag skulle kalla den tiden för särskilt lycklig heller.

Vad ville jag med det här då? Känna lite tacksamhet över att det faktiskt blir bättre och skänka en snäll tanke till mig själv som nykläckt förälder som faktiskt kämpade på när det kändes jävligt med alla känslor, såriga bröstvårtor, avslag och allt jobbigt. Och under en kort sekund snudda vid tanken på blöjfria barn som kan klä på sig själva och bråka om vem som ska plocka ur diskmaskinen. 

Vi hörs!