Imorgon åker jag till Berlin. Kl 04:30 är det dags. Jobbar kväll innan dess. Undrar om det är så mycket idé att lägga sig innan dess..? Har inte packat så mycket (alls) men jag har packat i tankarna. Jag vet vilken väska, vilka kläder, var passet är, hur många trosor jag behöver, tvättat de kläder jag vill ha med, men att lägga det i väskan, det tar emot. Känns inte som att vi ska åka om några timmar, känns som något vi kanske gör framåt helgen.

 

Var på symässa med en kompis förra helgen. Kom hem med en hel del fina tyger, trikåtyger framför allt. Ett av dem har redan blivit en orangegul tröja som nästan lyser av sig själv. Fast nu börjar det räcka med tröjor, och pyjamasbyxor. Men det är så lockande för det går så kvickt och kan ibland bli som man tänkt sig. Det är något helt annat att svassa runt i en tröja man svettats och svurit över än något man köpt som hastigast i en affär. Fast de man köpt i affär sitter fortfarande lite bättre...

 

På jobbet går det väl skapligt. Hamnade på ryggavdelningen i veckan. Jag är tydligen färdiginskolad där. Men på sätt och vis tror jag att det är vad jag behöver. Jag känner mig aldrig färdiginskolad. Jag behöver testa vingarna och nu kan jag vägarna där man söker hjälp. Jag vet vilka jag ska fråga. Men jag har hela veckan gått med en känsla av att jag hör inte hemma här. Fast första kvällen var rätt körig så jag hann inte reflektera så mycket om var jag kände mig hemma.  

 

I expeditionen bredvid huserar studentavdelningen och jag känner mig inte så välkommen där. Vore jag en våning upp skulle jag stanna och småprata en stund på väg till läkemedelsrummet men det kan jag inte nu. Jag vet inte var det är lämplig att äta sin lunch, i personalrummet sitter studenterna men ingen personal från rygg, de äter på expeditionsbiträdets rum, men hon vill inte att man äter där r/t lukten. Dessutom är vi inte så många där så man äter ensam. Småsaker som gör livet knepigt...

 

Patienterna som kommer dit har dessutom oftare mer ont och har haft det länge (= mycket svårare att smärtlindra!) Jag är van vid att gå med små doser smärtlindring och här kan en patient stå på högre doser än vad jag sammnlagt ger åt alla mina patienter på ett pass uppe på ortopeden. Det tar emot för en som är mer van vid att diskutera utsättning av morfinpreparat eftersom patienten inte längre vet vad denne heter på grund av medicineringen. Men å andra sidan är patienterna nere på rygg ofta rätt härdade. De har varit med förut. De vet vad de tål och de vet vad de behöver.

 

Det har sina fördelar att vara där nere, men hemma känner jag mig inte. Nu ska jag borsta håret och packa så smått innan jobbet. Ikväll blir en lugn och behaglig kväll för det har jag bestämt.