Lägesrapport

Ni kanske undrar hur jag har det? 

Ligger här i soffan som ett överkört, dött djur. Eller egentligen ser jag självdöd ko, med utspänd mage och med ben som spretar i vädret framför mig men det är kanske lite för makaber bild att ge er. 

Idag är en skitdag. Dagen D. Dagen vården påstod att bebisen skulle födas. Jag är inte dum, jag vet (särskilt efter förra graviditeten) att det är ett beräknat datum och inte ett löfte men fy fan när svärfar frågade om det var på gång än suckade jag att det säkert är två veckor kvar och började böla så fort jag var utom hörhåll. 

Tanken på två veckor till med graviditet, sambon på övning under den tiden och en tvååring som bara kommer hinna säga hej till pappa som dagen efter att han kommit hem får åka med mig på igångsättning är inte jättelockande. Det är ju inte som att det är en ny soffa vi ska hämta hem precis. 

Idag är som sagt var jävla skitdag. Har bestämt att förlossningen kan vänta till söndag för i helgen kommer syster med familj på besök och på måndag far sambon på övning så vi bestämde att söndag eftermiddag bokar vi förlossning. Håhå jaja. 

Men inatt vaknade jag tusen gånger, ont i magen (mest gaser men några förvärkar), rastlös i kroppen, och en halsbränna som verkade vara en port på glänt till helvetet.

Så när jag vaknade i morse och dagen började med att Pyret var blöt (hade läckt pink från blöja som satt illa) så var det kanske inte med den tacksammaste inställningen jag tog mig an dagen. Och Pyrets humör har kanske färgats lite av mitt. Vi har glott på TV hela dagen. Förutom när vi gått och tvättat hos svärmor för vi har fortfarande inte hört av när vi får tillbaka en fungerande tvättmaskin. Dessutom tyckte jag magen var lite för lugn på morgonen och var nojig över det men det tog den igen, har legat i soffan och kvidit medan den ofödda steppat på urinblåsan. Så idag är jag bara less. 

Så vem vänder man sig till för att boka förlossning för att man tycker synd om sig själv? Gud? Vården? Katten? Fast nyss råkade jag tänka på nyföddhetstiden och är kanske inte superpepp på det heller just idag. Nä nu ska jag käka tröstglass med extra allt. 

Återkomsten

Oj vad fort tiden går! Vips har man jobbat ännu ett år och lite till och vips är det bara nio veckor kvar till beräknad förlossning. Orkade inte riktigt blogga senaste året. Hade nog med att hålla mig flytande men nu har jag gått hem inför nästa barn och jag känner ett lugn och ett tålamod jag inte känt på länge återvända.

Vad har hänt sedan sist då? Hunden dog i vintras, det var väntat men ändå väldigt tungt. Jag blev gravid och fick hypothyreos. På jobbet har det varit utmanande kan man säga men det är ändå långt bättre än när jag började där. Så det var en skitstart på året. 

Pyret fyller två i oktober och har utvecklat ett gigantiskt intresse för fordon och djur. Han tycker det brukar räcka med att använda en stavelse per ord men säger desto fler istället. Han är som sina föräldrar, varför krångla till något när folk fattar vad man säger i alla fall? 

Just nu syr jag som en galning. Vem vet när jag får tid igen sedan bebis nummer två fötts? Sen är det fruktansvärt beroendeframkallande att sy bebiskläder. 

Vi ser när vi hörs härnäst. Ha det så bra så länge! 

Sedan sist

Jag tog en liten paus. Var lite trött och less på det mesta. Längtade mest till mina två veckors semester i augusti. Nu är de slut och nu är jag lite mer människa igen.

Vad har hänt sedan sist då? Jo, vi har köpt en bil, likadan som den förra fast med en airbag man själv kan stänga av med hjälp av en nyckel nyckel, grabbarna åkte till Norrland utan mig som hade jobb just då. Det var långa tråkiga dagar.

Pyret går längs med allt han hittar och pratar mer och mer, inte ord än men han är ju uttrycksfull ändå. Han har blivit gosig på ett nytt sätt, mer kramig.

Jag har börjat titta på Downtown Abbey nattetid och har äntligen fastnat lika hårt för serien som jag hoppats göra. Har i flera år känt på mig att det är en serie för mig

Sen så har jag sytt, och sytt och sytt. Så fort jag haft en stund över så har jag hängt över maskinen. Mest prematurkläder, nu är jag så inkörd på mönstren så jag kan sy medan huvudet jobbar med något annat. Det var när jag samlade ihop en bild på de miniplagg jag sytt sedan juni som jag insåg att jag haft lite att bearbeta, nu har jag ju folk att prata med men sömnaden är bra för grubbel.

Det var lite från mitt liv senaste tiden.

Onormalt Normal

Sygalen sjuksköterska mitt ute i skogen med kattor, hund, sambo och småbarn.

RSS 2.0