Istället för att springa i trappor

I helgen återupptäckte jag Settlers. Det var tur det. Har ju uppehållit mig med saker som kroppkakekokning, simning, svampplockning, syltning och inläggningar, scoutmöten, cafébesök och en massa annat men jag börjar känna att det inte riktigt intresserar mig längre. Frysen är full, kylen lika så, jag kan ändå inte lova upp mig på något inför hösten, svamparna växer för nära marken och simmandet gjorde mig allt för kissnödig.
 
Så nu är det dags att ta till dataspel i väntan på förlossning (eller om jag hinner hämta symaskinen först). Satan vad snabbt dagarna går! Spelade till kl 01 igår och spelade med lite avbrott i mellan kl 11 - 16 idag. Så om jag är lite långsam på att svara att det fortfarande inte fötts något barn så är det antagligen för att jag köper kor, bryter metall, bygger fiskrökerier och letar lämpliga platser att placera ut bikupor att ha till mjöd.
 
 
Men det är ett bra spel på så vis att lika lätt som jag fastnar i det, lika lätt kan jag släppa det. Mina känslor för Sims-spelen (och särskilt Sims 2 med expansioner) går lite djupare än vad Settlers någonsin gjort. Men det känns lite märkligt att jag nog inte kommer spela Sims 2 något mer, även om vi skaffar en dator som klarar av det så lär jag inte ha tiden till det. Det står liksom mellan sömnaden och Sims i så fall och då väljer jag ju hellre att sy faktiskt. Det är som det är och det är lite trist.
 
Nåja det blir nog bra. Ha en trevlig söndagskväll!
 
 
 
 

Lagen om allts jävlighet

När jag spelar The Sims så spelar jag oftast på högsta hastighet. Mina syskon blir stressade av att se mig spela och jag blir superstressad av att se dem spela. De spelar ju så långsamt! De har inte planerat spelet ens tre ynka generationer framåt! The Sims är och kommer nog förbli ett ensamspel (kommer ni ihåg alla gånger man spelat två stycken och det blev inte roligt alls, bara en räcka av kompromisser i ett spel där det är meningen att man ska bestämma allt!). I alla fall det här var bara en inledning, det jag ville säga var att: Jag väntar på det tillfälle i verkligheten då jag får lust att dra ner tempot.
 
Just nu så snabbspolar jag veckan. Jag räknar inte de här dagarna som värdefulla, de är bara en transportsträcka. Men det är inte bra. Man ska aldrig lägga livet på hatthyllan. Jag har fått en ny sak att noja om. Ni vet det där att ingenting får vara perfekt, så fort något löser sig så ramlar en annan sak ihop. Just nu är jag rädd att något hemskt ska hända när jag flyttar hem, bara för att väga upp. Att flytta hem till min lilla familj är stort för mig, riktigt stort, något måste ju gå fel för att jag ska hålla mig på samma lyckonivå som vanligt. Om ni förstår hur jag menar. Det var samma sak när jag just blivit tillsammans med min kille, jag kände mig inte lyckligare än förut det var mer som att livet fick högre toppar och djupare dalar. Så jag är rädd att när jag flyttar hem så dör hunden eller så blir jag själv eller någon som står mig nära sjuk. För så glad får man inte vara som jag väntar mig att bli när jag flyttar hem.
 
Lite bilder från The Sims bara för att. Där brukar det alltid hända ganska typiska grejer fast samtidigt kan jag ju välja att låta dem leva ganska problemfria liv.
 
 
Jag sov lite dåligt inatt och vaknade med huvudvärk för att jag legat dumt med nacken. Jag hatar att vakna så. Så går jag kvällspass och bara det gör ju att dagen känns förstörd redan nu. Men jag vet ju att det blir rätt bra.

På tal om ingenting

Idag spelade jag lite The Sims hände lite lustiga grejer. En spökhäst bröt sig in i huset och min sim kidnappade en hundvalp.
 
Den kom insvävande bara sådär!
 
Min sim mötte en gubbe med en hundvalp i famnen. Min sim plockade upp valpen satte sig i taxin och åkte hem. Jag undrar om kidnappade hundvalpar åldras? Det jobbiga är att man inte kan uppfostra den. Om den förstör mina möbler så vill mina simmar be den gå hem, inte säga fy...

Onormalt Normal

Sygalen sjuksköterska mitt ute i skogen med sambo och småbarn.

RSS 2.0