This too shall pass

Brukar stora mängder förlossningspoddar, (vill inte säga att jag missbrukar men jag är storkonsument) har en favorit och några jag lyssnar på när det är spännande gäster. 

Nåväl, en sak som slagit mig är att jag blir förvånad när gäster uttrycker att de var glada under den första tiden som nybliven förälder eller åtminstone hade haft positiva förväntningar. 

Så var det inte för mig. När andra på den där profylaxkursen (framförallt manliga partners) sa att deras målbild var att komma hem med barnet från BB och sätta sig i soffan så låg min målbild tre månader senare när man kanske kunde vänta sig att någon sorts vardag uppstått som en Fågel Fenix. 

Sen blev ju första tiden med första barnet inte jätterolig, men det kändes liksom okej. Jag hade ingen press på mig att njuta av varje sekund. Med nästa barn var det många saker som gick smidigare, dessutom mådde jag bättre i kroppen men jag vet inte om jag skulle kalla den tiden för särskilt lycklig heller.

Vad ville jag med det här då? Känna lite tacksamhet över att det faktiskt blir bättre och skänka en snäll tanke till mig själv som nykläckt förälder som faktiskt kämpade på när det kändes jävligt med alla känslor, såriga bröstvårtor, avslag och allt jobbigt. Och under en kort sekund snudda vid tanken på blöjfria barn som kan klä på sig själva och bråka om vem som ska plocka ur diskmaskinen. 

Nåja det finns fördelar med bebistiden också, den här fördelen att de liksom kan hänga med överallt, bland annat! Och alla gulliga veck på armar och lår och gubbiga flin! 

Vi hörs! 

Ojämställt mode

Min syster och jag pratade väldigt kort om (medan barnen studsade runt, därav inte så djupt samtal) om vad obekvämt modet var på högstadiet med tajta byxor och tröjor jag inte fått välja själv. Satte mig alltid om möjligt långt bak i klassrummet för att slippa visa halva rumpan. Men det är fan inte bättre nu har jag insett. 

Har lite vårklädespanik. Till sonen alltså. Vad fasen klär man på dem så här års?! Behövde ett par nya jeans till honom. Hetshandlade ett par i en affär, råkade nog stå vid tjejavdelningen men tänkte att det kan ju inte göra någon skillnad för en tvååring. Ha. Ha.

När jag kom hem, tvättat byxorna och skulle få på ungen dem så var de så tajta över smalbenen att det knappt gick på (lyckligtvis var de med stretch så han kunde leka med dem väl på) dessutom var framfickorna fejk! Varför gör man tajta fejkbyxor till småbarn?! Min sons största nöje med byxor är fickorna! 

Har haft samma problem med byxor till mig, det ska vara så tajt att man inte ens kan ha framfickor. Då talar vi ändå om gravidbyxor! Jag gillar att gå i mjukbyxor hemma men kan inte gå i det bland folk så det var inte kul när varenda plagg satt som ett korvsskinn på benen. Var tvungen att slita av dem så fort jag kom hem! Gick inte att hitta annat än superskinnyextratightmedstretchförattkunnabliännutajtare-jeans när jag skulle handla och handla över nätet är inte superlätt med en kropp som växer supersnabbt! 

Det är klart att många (inklusive jag själv) känner sig fina under graviditeten och vill ha tajta kläder men det är sorgligt när det inte finns några alternativ. Dessutom retar jag mig på det här med fickorna, man måste ha fickor, särskilt som morsa! Jag kan ju inte varit ensam om att använda de där gravidjeansen långt efter förlossningen...


Varför lägger man så förbannat mycket jobb på en ficka som inte finns? 

Så jag är rätt irriterad just nu. 

Ifall ni undrat

Vad tror ni kom som ett brev på posten i påskas? Jo, mensen. Var lite jobbigare än jag mindes så det var skönt att den inte varade så länge. Skönt att känna att kroppen är påväg tillbaka till normalen igen. Får se vad det är som är normalt nu för tiden då!

Här rullar det på i full fart som det brukar. Påsken gick i 180 och innehöll allt från gäster, astmaanfall, nyopererade katter, påskbrunch som visade sig vara vanligt påskbord (+ smoohtie), godis och firande med familjen.

Just nu pågår rond nummer två vad gäller hosta, den här gången är det minstingen som hostar. Fan vad jobbigt när småbarn är sjuka! När de inte kan prata och man övertolkar varenda liten tupplur. Det är en av anledningarna till att jag trivs med att jobba på sjukhuset, det är aldrig något stort steg att kontrollera något lite extra, be om hjälp, allt är nära och man har folk att bolla med. Fast tidsbrist. Nåja det verkar gå rätt bra ändå.

Utöver det har jag börjat bygga på en liten lagård. Eller den blir visst ganska stor!


Får väl skriva lite mer om det när den är klar men det är som vanligt, oväntat många lager färg!

På återhörande! 

Onormalt Normal

En syblogg utan röd tråd

RSS 2.0