Gnälligt värre

För tillfället är det lite kämpigt. Ena barnet ska klättra på allt och den andra har känslorna på utsidan. Hinner inte skriva något och tänker ofta på hur livet var innan barn. Som varför målade jag inte om det här utebordet redan när jag köpte det 2012 istället för nu med två barn som inte låter mig göra sådant?! Varför reste jag inte dit? Varför sydde jag inte det där då? Varför gjorde vi inte klart det här? Ni hör. Inte jättekul. 

Men jag blir så trött av hur en situation kan svänga så fort. Ena stunden är livet bra, värsta instagramidyllen, så plötsligt totalkaos. Plus allt stök. Orkar inte.

Men idag har varit bra. Vi har lekt ute på förmiddagen. Jag har tvättat dynorna till utemöblerna. Vi har målat, klättrat i traktorer (=bråkat om nu går vi), lekt i sandlådan, tittat på film, byggt duplo, plockat rädisor och maskrosor och en massa annat. Var helt slut när sambon kom hem och det var dags att lägga i rätt växel för kvällsrutiner. Men det gick ju bra ändå. 

Fast nu ligger jag här i sängen och kan inte sova fast jag är trött.


Kul att se Semlan måla! Är det något jag hoppas kunna föra vidare till mina barn så är det nog skaparglädje. Det här kliet i fingrarna. Nåja man vet aldrig hur det blir. Ha det så bra! 

This too shall pass

Brukar stora mängder förlossningspoddar, (vill inte säga att jag missbrukar men jag är storkonsument) har en favorit och några jag lyssnar på när det är spännande gäster. 

Nåväl, en sak som slagit mig är att jag blir förvånad när gäster uttrycker att de var glada under den första tiden som nybliven förälder eller åtminstone hade haft positiva förväntningar. 

Så var det inte för mig. När andra på den där profylaxkursen (framförallt manliga partners) sa att deras målbild var att komma hem med barnet från BB och sätta sig i soffan så låg min målbild tre månader senare när man kanske kunde vänta sig att någon sorts vardag uppstått som en Fågel Fenix. 

Sen blev ju första tiden med första barnet inte jätterolig, men det kändes liksom okej. Jag hade ingen press på mig att njuta av varje sekund. Med nästa barn var det många saker som gick smidigare, dessutom mådde jag bättre i kroppen men jag vet inte om jag skulle kalla den tiden för särskilt lycklig heller.

Vad ville jag med det här då? Känna lite tacksamhet över att det faktiskt blir bättre och skänka en snäll tanke till mig själv som nykläckt förälder som faktiskt kämpade på när det kändes jävligt med alla känslor, såriga bröstvårtor, avslag och allt jobbigt. Och under en kort sekund snudda vid tanken på blöjfria barn som kan klä på sig själva och bråka om vem som ska plocka ur diskmaskinen. 

Nåja det finns fördelar med bebistiden också, den här fördelen att de liksom kan hänga med överallt, bland annat! Och alla gulliga veck på armar och lår och gubbiga flin! 

Vi hörs! 

Ojämställt mode

Min syster och jag pratade väldigt kort om (medan barnen studsade runt, därav inte så djupt samtal) om vad obekvämt modet var på högstadiet med tajta byxor och tröjor jag inte fått välja själv. Satte mig alltid om möjligt långt bak i klassrummet för att slippa visa halva rumpan. Men det är fan inte bättre nu har jag insett. 

Har lite vårklädespanik. Till sonen alltså. Vad fasen klär man på dem så här års?! Behövde ett par nya jeans till honom. Hetshandlade ett par i en affär, råkade nog stå vid tjejavdelningen men tänkte att det kan ju inte göra någon skillnad för en tvååring. Ha. Ha.

När jag kom hem, tvättat byxorna och skulle få på ungen dem så var de så tajta över smalbenen att det knappt gick på (lyckligtvis var de med stretch så han kunde leka med dem väl på) dessutom var framfickorna fejk! Varför gör man tajta fejkbyxor till småbarn?! Min sons största nöje med byxor är fickorna! 

Har haft samma problem med byxor till mig, det ska vara så tajt att man inte ens kan ha framfickor. Då talar vi ändå om gravidbyxor! Jag gillar att gå i mjukbyxor hemma men kan inte gå i det bland folk så det var inte kul när varenda plagg satt som ett korvsskinn på benen. Var tvungen att slita av dem så fort jag kom hem! Gick inte att hitta annat än superskinnyextratightmedstretchförattkunnabliännutajtare-jeans när jag skulle handla och handla över nätet är inte superlätt med en kropp som växer supersnabbt! 

Det är klart att många (inklusive jag själv) känner sig fina under graviditeten och vill ha tajta kläder men det är sorgligt när det inte finns några alternativ. Dessutom retar jag mig på det här med fickorna, man måste ha fickor, särskilt som morsa! Jag kan ju inte varit ensam om att använda de där gravidjeansen långt efter förlossningen...


Varför lägger man så förbannat mycket jobb på en ficka som inte finns? 

Så jag är rätt irriterad just nu. 

Onormalt Normal

Sygalen sjuksköterska mitt ute i skogen med sambo och småbarn.

RSS 2.0