1-års jubileum

Vid midnatt när det slår om till sista Maj så är det ett år sedan jag gjorde entré på ortopeden som spyfärdig näst-intill-färdig-sjuksköterska-så-när-som-på-någon-vecka. Min kollega som handledde mig den helgen har senare sagt till mig att den helgen platsade på hennes 5 i-topp-listan av riktigt jobbiga helger. Redan när jag gick genom ytterdörren två våningar ner hörde jag skrik av smärta om visade sig komma från en patient som hade så ont så han bara skakade. Resten av helgen gick i samma stil med en förvirrad patient som trodde polisen var efter honom och hoppade ur sängen och kaos hela tiden. Mitt enda riktigt starka minne från helgen är den förvirrade mannen som tittade upp på oss med tårfyllda ögon och sa:
- Jag vill äta, men maten smaker mig inte, jag kan inte. Jag har inte slagit min fru, varför vill de ringa polisen?!  
 
Jag gick en kväll och en dag och efter det var jag helt slut och längtade tillbaka till "min" kirurgavdelning på Danderyd. Men jag blev kvar. Blev erbjuden fast jobb innan inskolningen var slut och nu hälsar jag med hej här är jag och jag bor här. Jobbar natt på ett-årsdagen så jag får lite chans att fira.
 
Men igår var jag ledig och åkte till smultronstället för att träffa en kompis och hennes 6 veckor gamla son och käka glass. Sedan ett snabbt besök till Jofotex och sedan hem. En riktigt bra dag. Idag tänkte jag ta itu med de saker jag skjutit upp att göra i trädgården. Det börjar bli en del saker.
 
 
 
 

Välkommen tillbaka

Idag jobbade jag dagpass för första gången på någon vecka. Inte kul. Vid kl. 13 var jag redo att ta av mig ena sandalen och slänga den i huvudet på läkaren som ville skicka hem en femte patient och samtidigt ville att jag skulle sitta ner och förklara det här med färdtjänst.

Livet från den mörka sidan

Jag har bestämt att jag är glad över hur det gick i EU-parlamentsvalet. Det gick ungefär som jag ville. FI kom med! Miljöpartiet blev näst störst! Mer rött än blått! Att sedan SD gick framåt och att piratpariet åkte ur, det får lösa sig på något vis.
 
Idag är jag äntligen ledig. Har jobbat natt 5 nätter föregående vecka och då blir man lite trött på allt tillslut. En blir lätt lite nere. Hos alla patienter går det inte åt rätt håll jämt och sådant kan drabba en extra hårt när man är trött och ur gängorna efter en vecka. Min pappa muttrade något om att på hans tid jobbade de alltid sju nätter i sträck när han jobbade på bageri. Men å andra sidan bär vi hem olika saker från jobbet, han kom hem med barkis, frallor och dåliga luftvägar efter att jobba på bageri med mjöldammsallergi och jag går hem med tankar på döden och åldrandets alla fasor och en allt mer växande känsla av att min skatteåterbäring gärna får återgå till väfärdssystemet i alla fall....
 
Fast mitt jobb är inte bara elände, det är mycket som är roligt. ofta går det åt rätt håll, man får träffa kruttanter och sega gubbar som har så spännande saker att berätta om sitt liv. En del har lite dråpliga anledningar till varför de hamnade på ortopeden. En som brutit foten när han åkte skidor berättade på vägen tillbaka till avdelningen att han tänkt på skidåkning när narkospersonalen bad honom tänka på något roligt när han skulle sövas. Men det är de ledsamma sakerna man minns tydligast. Via dödsannonserna i tidningen har jag lite uppföljning.
 
Det är på något vis så att vissa personer, eller erfarenheten man fick efter att ha jobbat med dem, en lägger det liksom som i en liten ask i medvetandet. Allt kan inte ligga öppet. Men ibland när man är trött och inte vet bättre så öppnar man asken bara för att kolla en grej och ut ramlar minnen man absolut inte har ork med men som är svåra att lägga ner utan vidare.
 
Fast i helgen har jag faktiskt lyckats ha ett liv vid sidan av jobbet, ena dagen klippte vi hunden. Andra dagen hade min sambo grillfest med sina kollegor. Det är skönt att ha något att göra för annars så blir man mest såsig och tänker på jobbet. nu var det mer att jag fick till att vinna lite snabbt när vi spelade MAD så jag skulle hinna till jobbet. Fast jag kom tvåa, men hann till jobbet ändå.
 
Så här blev hunden när vi gått över honom med kosaxen.
 
Han blev lite otålig mot slutet men jag tror han blev glad för jag har inte sett honom springa runt så mycket på flera veckor!
 
 
Det är lite svårt att fota honom för han blir så glad när man kommer med kameran och de flesta kort blir så här
 
 
Eller i bästa fall så här
 

Fick inte med hans svans, på tippen har han kvar en tofs. Så han ser lite lustig ut men han är väl den sista som lider av det. Vi har ändån inga speglar i Bobbenhöjd.
 
idag ska jag träffa en kompis på stan och imorgon ska jag och en kollega som sällan jobbar samtidigt äntligen jobba samma kvällspass. Vi har gått om varandra länge nu så det är på tiden. Jag gillar att jobba natt men jag blir smickrad när dagpersonalen frågar när jag kommer tillbaka till den ljusa sidan igen! fast jag bävar inför dagpasset. Visst har jag haft det körigt på mornarna men hur ska jag klara av ett dagpass med fullt ös och hemskrivningar och allt det där?!
 
Nej nu ska jag fixa lite hemma innan jag drar!
 

Onormalt Normal

Sygalen sjuksköterska mitt ute i skogen med kattor, hund, sambo och småbarn.

RSS 2.0