Tankar för veckan

Imorgon åker jag till Berlin. Kl 04:30 är det dags. Jobbar kväll innan dess. Undrar om det är så mycket idé att lägga sig innan dess..? Har inte packat så mycket (alls) men jag har packat i tankarna. Jag vet vilken väska, vilka kläder, var passet är, hur många trosor jag behöver, tvättat de kläder jag vill ha med, men att lägga det i väskan, det tar emot. Känns inte som att vi ska åka om några timmar, känns som något vi kanske gör framåt helgen.
 
Var på symässa med en kompis förra helgen. Kom hem med en hel del fina tyger, trikåtyger framför allt. Ett av dem har redan blivit en orangegul tröja som nästan lyser av sig själv. Fast nu börjar det räcka med tröjor, och pyjamasbyxor. Men det är så lockande för det går så kvickt och kan ibland bli som man tänkt sig. Det är något helt annat att svassa runt i en tröja man svettats och svurit över än något man köpt som hastigast i en affär. Fast de man köpt i affär sitter fortfarande lite bättre...
 
På jobbet går det väl skapligt. Hamnade på ryggavdelningen i veckan. Jag är tydligen färdiginskolad där. Men på sätt och vis tror jag att det är vad jag behöver. Jag känner mig aldrig färdiginskolad. Jag behöver testa vingarna och nu kan jag vägarna där man söker hjälp. Jag vet vilka jag ska fråga. Men jag har hela veckan gått med en känsla av att jag hör inte hemma här. Fast första kvällen var rätt körig så jag hann inte reflektera så mycket om var jag kände mig hemma.  
 
I expeditionen bredvid huserar studentavdelningen och jag känner mig inte så välkommen där. Vore jag en våning upp skulle jag stanna och småprata en stund på väg till läkemedelsrummet men det kan jag inte nu. Jag vet inte var det är lämplig att äta sin lunch, i personalrummet sitter studenterna men ingen personal från rygg, de äter på expeditionsbiträdets rum, men hon vill inte att man äter där r/t lukten. Dessutom är vi inte så många där så man äter ensam. Småsaker som gör livet knepigt...
 
Patienterna som kommer dit har dessutom oftare mer ont och har haft det länge (= mycket svårare att smärtlindra!) Jag är van vid att gå med små doser smärtlindring och här kan en patient stå på högre doser än vad jag sammnlagt ger åt alla mina patienter på ett pass uppe på ortopeden. Det tar emot för en som är mer van vid att diskutera utsättning av morfinpreparat eftersom patienten inte längre vet vad denne heter på grund av medicineringen. Men å andra sidan är patienterna nere på rygg ofta rätt härdade. De har varit med förut. De vet vad de tål och de vet vad de behöver.
 
Det har sina fördelar att vara där nere, men hemma känner jag mig inte. Nu ska jag borsta håret och packa så smått innan jobbet. Ikväll blir en lugn och behaglig kväll för det har jag bestämt.

Vad man bär med sig hem

Idag är jag ledig. Har jobbat långhelg. Gick ganska lugnt till ändå. Hade med mig tjejen jag skolar in och jag tror att jag släppte henne lite mer i alla fall. Så jag har haft lite mer tid till att prata med patienterna och fixa med annat. Men när måndagen kommer och man ska klara av sista dagpasset för helgen då är orken slut hur eller hur.
 
Igår var ingen bra dag. Otrevliga sjukgymnaster som tycker att alla patienter ska tas med lift, patienter med diarré som bara sprutar, inga enkelsalar lediga, deppiga patienter, undersköterskor som går till mig när de ska gå till tjejen som skolas in och mitt i allt chefen som kommer och tjatar om tröskelfokus (ett projekt kring säker hemgång som hon blandat ihop med reformen där hemsjukvården blivit kommunal, det är mest statistik för på vår avdelning brukar patienternas ADL-förmåga vara så pass förändrad att vi verkligen inte släpper ut dem hur som helst, hur eller hur). Jag blev trött helt enkelt.
 
Nu är jag bitter också och här kommer ett urval i form av en gnäll-lista på alla konstiga diskussioner jag och tjejen jag skolar in haft:
 
- Hon tyckte vi skulle leta runt på sjukhuset efter Panodil Forte eftersom vår avdelning inte har det. Så tror hon knappt på min förklaring (inklusive visning på fass) att det är typ samma som två vanliga jävla panodil... (fast Panodil Forte är stor som en livbåt man blåser upp och nästan ingen kan svälja skiten!)
 
- Tjat om att vi måste rycka ut en PVK som såg fin ut eftersom den suttit i 72 timmar. Blir tvungen att vi henne på vårdhandboken att det gör varken från eller till och när det gäller en mycket förvirrad patient med demens så kan man ju gärna undvika ett stick eller två om den PVK denne har ändå ser bra ut och funkar...
 
- Massa gnöl om att vi går med innohep (blodförtunnande spruta) redan kl 18 för det gjorde de inte på hennes förra avdelning och det känns...? Ja hur känns det frågar jag, eller varför rättare sagt?! Inget konkret svar förutom att hon inte är van vid det. En går ju inte med innohep så tidigt till nyopererade men till de som det inte är något särskilt med så är det ingen skillnad mot kl 20. Mer än att man slipper springa hundraåttagånger med kvällsmedicin...
 
- Ett jävla tjat om att ett antibiotikadropp inte gick att ha i slutet system om man har det i dropppump (men som samtidigt SKA vara i pump) där jag tillslut tröttnade och muttrade något om välkommen till verkligheten.
 
Jag vet ju att jag var lite likadan. Tjatade jämt om hur man gjorde på DS och sådär. Hon har många bra sidor också, men någon särskilt bra personkemi finns det inte mellan oss. Och man ska ju inte bara stänga käften och göra om det känns fel. Men ibland undrar jag vad som är felet med vår generation där man kan vara så ihärdig i att tjata om att någon gör fel utan att ha på fötterna?! Jag vet att jag tänkt på det när jag haft studenter med mig men också när jag själv var student. Det får mig att tänka på hur en själv uppfattas.
 
Jag vet att jag kan vara lite mumlig. och låta lite sorglös men samtidigt så går huvudet oftast i 180 km/h när jag jobbar. Jag tror de flesta fattar att man i vårt jobb ibland måste skapa en lugn fasad för att inte oroa kollegor och patienter. Men det är inte samma sak som att vara oaktsam. Jag tror jag ber om råd av de runt mig 10,000 gånger per pass och jag är väldigt öppen med att jag är rädd att många ska sätta i halsen vid matning eller när de ska ta tabletter, både inför patienterna själva och inför personalen. Många gånger har jag tagit någon med mig för att ge läkemedel så vi kan ordna till det så jag känner mig trygg. Jag vet att jag är lite mesig ibland, jag ger lätt med mig, får ringa lite samtal som egentligen inte är mina o.s.v. men det tar sig, jag har börjat lära mig att bita ifrån!
 
Nu ska jag röja lite i huset. Ser lite dant ut men det är mer stök än smuts. Ha det så bra så länge.
 

Ledig dag

Idag är jag ledig inför helgen. Har micklat en del i köket och har bland annat: kokt skinka, bakat släta bullar, bakat russinbröd och lagt en deg till mandelbröd på jäsning. Dessutom har jag sytt färdigt en väska till min bror som jag haft dåligt samvete över sedan årsskiftet. Så jag ska vila lite extra imorgon innan jobbet!
 
Det bästa med att vara ledig en vardag är att lyssna på radio och dricka te. Det har jag också gjort idag.
 
På jobbet går det som vanligt. Eller jag har en tjej med mig som ska skolas in. Det är jobbigt. Att inte få göra allt själv. Att behöva lämna plats åt någon annan. Att man verkar så virrig när någon går efter och observerar och påpekar att det och det måste vi göra. Jätteirriterande men rätt nyttigt. Sen så krånglar det lite så att hon inte har något inlogg till journalen så hon måste gå efter mig rätt mycket och läsa bredvid mig och det funkar inte alltid så bra. Men det ska nog lösa sig. Skönt att det kommer mer folk till oss.
 
Har hur eller hur lite roligt framför mig. Ska på symässa nästa helg och helgen efter bär det av till Berlin!
 
Nu ska jag baka av lite bröd och fixa lite så det får vara allt för nu.
 
 

Onormalt Normal

Sygalen sjuksköterska mitt ute i skogen med kattor, hund, sambo och småbarn.

RSS 2.0