I advent

Det är svårt med julstämningen när snön lyser med sin frånvaro och julkalendern (som jag ändå gillar som tv-program) inte alls är någon julkalender.

För tillfället går jag och är avundsjuk på alla som går på julbord! Brukar aldrig bry mig annars och det är inte varje år jag är iväg på något, är ju ingen stor grej liksom. Men i år, höjden av lycka är ett julbord och jag förhör alla som varit iväg på sådan tillställning om vad som fanns, hur det var upplagt, vad som var bäst, pris och efterrätt. Fast egentligen äter jag bara köttbullar, kroppkakor, potatis, bröd, brie, omelett och ägghalvor. Blir ju lika gott hemma på julafton. 

 Egentligen så är det ett mellanår det här. När inte Albert fanns så hade en ju obegränsat med tid att fixa inför julen, tror jag sydde någon julklapp till varenda en i familjen. I år är jag glad att vi fick upp pyntet och Albert märker ju inte av julen så det blir inte så stort i år. Fast mysigt. Har varit på adventsfika och spelkväll förra helgen och igår var det luciainspirerad meny hemma hos oss och spelkväll. Så lite jul smyger en allt in. 

Sen så ska jag käka julgröt på jobbet i veckan, ska bli riktigt roligt! Tänker en hel del på jobbet, ibland saknar jag det och ibland är jag lättad att ha fått en paus. 


Nej det får vara allt för den här gången. Ha det så fint och glad luciadag. 

Ifall man undrar

En har inte så mycket tid att blogga längre, inte för att en har det särskilt stressigt men det blir liksom inte så mycket ostörd tid och har man väl lyckats få ett sådant tillfälle, då syr jag hellre. Så det är som det ska. Men nu sover han efter en promenad och nu var jag skrivsugen.

Pojken växer i raketfart, kläder som nyss var lite stora sitter numer som korvskinn. Fast mest märks det på att han är mer vaken, mer nyfiken och inte så lite pratglad! I början sov han ju mest men nu ligger han gärna och pratar, bubblar och ler. Det var så häftigt när han började le när han såg en! Och häftigt att han kan le för att i nästa sekund darra med underläppen och sedan le igen. Det är tvära kast mellan känslorna där!

Bobban börjar väl vänja sig men gör allt fräckare försök att slippa promenaderna. Han brukar släpa sig efter och när han tror att jag inte ser så vänder han. Fast när vi går hemåt travar han som vanligt. Han tycker nog inte att det är skitkul det här med småbarn. Men han har fått ännu en vän i Fia-Pia, hon brukar lägga sig hos honom när han ligger ute på uppfarten. Hon och Bosse är de katter som gillar honom bäst.

Här kommer lite bilder från veckan.

 
Här tränar vi att hålla upp huvudet.
 

Mysstund på golvet.
 

Lite kläder jag gjort färdigt. Pyjamasarna låg färdiga ett tag eftersom jag hade slut på knappar men nu är de knappade och klara och pojken är på god väg att växa ur dem... En kan säga att en börjar få kläm på bandkantandet men det är banne mig inte roligt!
 
Nä nu vaknade pojken. Ha det så fint. Kram!
 

Onormalt Normal

Sygalen sjuksköterska mitt ute i skogen med kattor, hund, sambo och småbarn.

RSS 2.0