Inte ens en vecka kvar

Nu har jag gått min sista dag på praktiken. På måndag är det examen. Mössan är klar. Fracken har fått alla detaljer ditsydda och svarta skor med liten klack är inhandlade. Jag är redo. På så sätt.
 
Egentligen är jag på rätt dåligt humör. Jag har inte lust att byta avdelning. Verkligen inte alls! Trivdes så oerhört bra på min sista placering. De som jobbar där är bra, det de jobbar med är intressant. Just nu har jag en röst som ständigt tjatar på mig - " Du borde jobba på kirurgavdelning, du vill hellre jobba på kirurgavdelning!"
 
Men man får väl se efter sommaren. Den här veckan tänkte jag ta det lugnt i alla fall. Jag är hemmavid och pysslar med lite av varje. Har röjt ur hallen så man känner knappt igen sig. Vi har väldigt många jackor. Sambon står för de flesta liksom skor och andra kläder. Märkligt nog. Idag tänkte jag duscha av och sedan frontlinea Bosse. Men han har sprungit och gömt sig. Tankeläsare den där katten. Hob väckte mig i morse med att stå utanför myggnätet och jama högt. Hon letar väl fortfarande efter ett bra ställe att få kattungar på.
 
Sen så sitter jag och syr på en grej men jag gör fel hela tiden så jag får ta många pauser. Fast det var roligt att sy på mössan. Det var inte så svårt. Fick till och med lite beröm och det var faktiskt härligt, fast det fattas kanske bara annat efter alla timmar jag lagt på broderier. I övrigt så går jag och väntar tills jag och mina bröder far till Malmö för att hälsa på syster. Vet inte om jag längtar efter nästa onsdag när jag börjar jobba men det blir nog roligt.
 
Ha det så fint så länge!

Den lille, den lille har fått vingar

Så sitter jag här. Kvällen innan första dagen på jobbet. Känns sådär. Det blir faktiskt riktigt jobbigt att lämna min avdelning. Jag har ju varit där hur länge som helst. Har märkt det när jag är på praktik att ibland känner man sig som hela avdelningen lilla barn.
 
Fast inte som att man vore ett litet barn som inte kan något. Mer som att man har en hel avdelning med vårdpersonal som hejar på mig och vill att det ska gå bra för mig. Som visar hur jag ska göra saker och hjälper mig om något är svårt, som säger att jag är bra fast jag inte själv tror det, som är nyfikna på vad jag ska göra nu. Som ser till att jag har det bra.
 
Men det kommer ju bli bra på nästa avdelning också. En måste bara ha lite tålamod.

Onormalt Normal

Sygalen sjuksköterska mitt ute i skogen med kattor, hund, sambo och småbarn.

RSS 2.0