Man lär så länge man lever

Jag måste lära mig att jag inte ska lyssna på P1-dokumentärer när jag ska jobba kväll. De handlar aldrig om något trevligt. Det är försvunna kommunistiska brevbärare, aggresiva älgar, unga som dör i överdoser och andra hemskheter som i kombination med vetskapen om att man ska jobba kväll gör en lite, jag vet inte vad man ska kalla det. En blir lite känslig när en går här i sin ensamhet. Blir nervös och nedstämd, får ont i magen och det hjälpte inte att trycka i sig en låda drömmar med corn flakes. Fast det hjälpte att gå till jobbet.
 
På jobbet, när vi inte har så mycket pateinter så får vi in kirurgpatienter istället, så vi inte ska ha tråkigt. Eller hur det nu var, det kanske fanns någon mer anledning men jag är nästan säker på att det är för vår skull. Har man lite pateinter när man går på passet så har man ett lill-KAVA (kirurgisk akutvårdsavdelning) när man går av. Men jag gillar det. Vi får ju inte de allvarligaste åkommorna precis så det brukar inte vara så arbetsamt. De brukar också kunna sköta sig själva på ett sätt som pateinter som brutit höften inte kan. Så för vår del är det inte så jobbigt. Det som däremot är jobbigt är att man märker hur mycket man glömt på den korta tiden sedan man slutade på praktiken. Hur var det nu med det där? Ska man? Hur gör man det? Brukar de behöva? Men nu för tiden har telefonen blivit min vän. Det är ju faktiskt bara att ringa till kirurgavdelningen och fråga, hur gör ni? Folk är faktiskt väldigt hjälpsamma.
 
Idag har i alla fall varit en bra dag än så länge, trots att jag jobbar kväll. Sambon släppte in Randig så vi låg och snoozade och gosade en halvtimme innan jag klev upp. Tog sovmorgon till 08:00! Hör och häpna! Efter det har jag bara latat mig, lyssnat på sommar med Per Morberg och sytt lite. Nu sitter jag här och slappar men man kanske skulle motionera hunden lite.
 
Här är vad jag syr på för tillfället. Kunde inte riktigt hålla mig för det var så roligt att sy den förra och jag hade en massa fleecetyg kvar. Vi får se vad det blir av det hela. I värsta fall får det väl bli en kattfilt.
 
 
Nej nu är det väl dags att röra på sig!

Vanemänniska

Okej, jag erkänner. Jag är ingen flexibel person med entreprenörsanda som måste ha omväxling för att ständigt utvecklas. Jag är en vanemänniska. Jag funkar bäst om jag får göra som jag brukar. Jag hatar förändring (hade förändring varit så förbannat bra så hade det inte hetat förändring utan hetat förbättring men gör det inte det så blir det typ som avskaffandet av apoteksmonopelet, det är en förändring...). På jobbet vill jag jobba på samma sida som jag brukar. Hemma vill jag sitta på min plats. Jag tar alltid samma väg till jobbet. Till frukost äter jag samma saker i flera veckor. Äter en godissort flera veckor i sträck. Sover på samma sida i sängen. I Stockholm var det ännu värre, handlade samma dag, ställde mig på samma plats på perrongen, gick upp samma tid, tittade på samma tv-program vecka efter vecka. Jag gillar vanor helt enkelt.
 

Filt

En kusin till min sambo ska ha barn snart. Så jag kom på att en filt kunde kanske vara något att ge bort. Så här blev den:
 
 
 
Blev faktiskt riktigt nöjd. Färgerna och mönstrena är så glada så jag kan knappt se mig mätt på dem! På baksidan är det grön gosig fleece.

Onormalt Normal

Sygalen sjuksköterska mitt ute i skogen med kattor, hund, sambo och småbarn.

RSS 2.0