Tatueringstanke

Tatueringar har egentligen aldrig intresserat mig, jag tror att det permanenta avskräcker mig. Men jag har alltid tänkt att om jag verkligen vet vad jag ska tatuera så skulle jag nog vilja göra det. Sen råkade jag se en valtatuering på Instagram och råkade fastnade lite i det. 

Som barn var jag väldigt intresserad av valar. Det var något fascinerande med det enorma. Plus att det verkade ganska gött att glida runt i vattnet och käka plankton. 

Men någonstans så insåg jag rätt snabbt att jag inte kunde välja val. Skulle jag välja en blåval, Eftersom de är störst och för att jag som barn ville bli just en blåval? Eller en häftig kaskelot? Fast det är ju inte riktigt jag att fajtas med jättebläckfiskar. Kanske en knölval till minne av alla knölvalshopp jag och min syster lekt när vi badat?

Nä velandet gjorde att jag blev osugen. Så helt plötsligt, ståendes vid köksbänken en tisdag så slog det mig. En grävling. Som sitter. Som är lugn. Som sitter lugnt på min underarm så jag kan kolla på den.

Varför i helvete en grävling kanske ni undrar? Jo för att när jag blir nojig och orolig så tycker jag det känns som det rusar runt en vild grävling i kroppen. Jag kallar det för grävlingångest, när jag förstorar upp problem som vid närmare eftertanke oftast inte var så farliga.

Så jag tänkte att om jag stressar upp mig så ska jag kolla på grävlingen som inte är stressad och fråga mig själv om det verkligen är så illa som jag tror det är.


Klottrade lite för att testa lite idéer, men fasen vad svårt att få till den där grävlingen, gör alltid huvudet för stort! 

Men det blir inte än på länge, om det ens blir. Måste fundera på det här. Men det att tanken kom är ju ett stort steg. 

Katastroftankar

Det här vädret gör mig galen! Har alltid trivts bättre i regn och alltid uppgett hösten eller vintern som favoritårstid. Men det här är ju helt galet. Torka i tre jävla år?! Hur fan ska det gå? 

Igår hände dessutom något som skakade om mig lite. Satt och sydde och lyssnade på ljudbok, har börjat läsa om Utvandrarna av Vilhelm Moberg, där börjar ju boken med problem efter problem som gör att gården inte går att driva, höet ruttnar av regn ena året, torkar bort det andra, samtidigt som de lever på marginalerna hela tiden, ingen mer mark går att göra odlingsbar, hur hårt de än jobbar så hjälper det inte. Än har jag inte läst fram till punkten då de ger upp men precis innan jag stängde av kom åskan, förväntansfullt och suktande efter regn ställde Karl Oskar på förstubron och ville känna på regnet men det kom inte istället slog blixten ner i ängshuset och det lilla hö de fått ihop, brann upp! Så jävla sorgligt. 

Samtidigt började himlen mörkna hos oss, det blåste upp, men inget regn kom. Nähä. 

På väg mot stan mötte vi en räddningsledarbil med blåljus. Inne i stan åkte en brandbil åt vårt håll. Hemma såg min svåger en mörk rökpelare i öster. Var brann det nu?



Lyckligtvis fick de stopp på det, det brann på ett hygge som inte låg nära byggnader och djur, dessutom långt från där vi bor. Men vad rädd en hann bli. Vad mycket katastroftankar en hann tänka.

Nu behövs lite tur 

Måtte regnet komma snart. Måtte folk ha vett att köpa av maten som odlas och föds upp här istället för billigt billigt utan eftertanke. 

Sommarglädje

Egentligen gillar jag inte sommaren. Det är lite för varmt och soligt för mig. Särskilt nu med torkan, för tredje året.

Men igår när jag stod och plockade körsbär i mina föräldrars trädgård och funderade på vad jag skulle göra av dem så insåg jag att det är det här jag älskar med sommaren. Alla bär, att få plocka och koka goda grejer av.

När jag var femton någonting så insåg jag att jag var tvungen att lära mig koka vinbärsgelé. Annars skulle det vara slut med det samma dag mormor inte kunde koka mer. Att man kunde köpa sådant hade liksom aldrig gått upp för mig.



Så igår plockade vi lite för mycket bär och fick hålla på hela kvällen! Men då blev det kräm, gelé, körsbärssylt, körsbärssylt, svartvinbärssylt och körsbär /svartvinbärssylt. Men nu blir det inget förrän äpplena och plommonen mognar. 

Onormalt Normal

En syblogg utan röd tråd

RSS 2.0