Vardag och födelsedag

är lunkar dagarna på. Det har lugnat sig lite. Pojken växer fortfarande, amningen funkar bättre, sovmorgon har införts, katten har flyttat ur hallen, syr gör jag fortfarande men hinner inte så mycket, bakar kakor istället som min sambo får baka klart, tv-tablån kan jag rabbla, promaderna har kortats ner till lagom Boblängd och jag har lärt mig några knep för hur man uppehåller son medan man slevar i sig mat. Vardagen har infunnit sig. 

Idag fyller jag år, dagen har börjat bra,vaknade med sonen som ligger och fäktar, ute ligger lite snö kvar på marken, köket var ockuperat av sambon som dukade till finfrukost. Det enda tråkiga är att man som 25-åring haft lön tillräckligt länge för att själv kunna skaffa sig det man vill ha och därför inte önskar sig något roligt. Fick en vattenkokare som jag önskade mig, hur kul är det? Då är det roligare att det är dukat fint med födelsedagsduken, blommor och tända ljus och fint upplagd frukost. 


Det ser ut som frost men det är snö! 

Just ja, ni kanske undrar varför det bott katt i hall? Morris hade ledinflammation och när vi var hos veterinären var det nära att vi tog bort henne för prognosen var så dålig men så fick hon en andra chans och vi åkte hem med katt, antibiotika, en påse med sprutor för 10 dagar och ett lycka till. 

Så hon fick flytta in i ena hallen. Vi ville inte ha henne i hela huset eftersom hon inte är rumsren och antibiotika har en viss bieffekt. Men för en vecka sedan fick hon äntligen sin sista antibiotikainjektion! Så nu slipper jag gå upp innan min sambo åker till jobbet, för vi har behövt vara två, en som håller katten och en som sticker. Även om hon spann så hade hon nog inte stått stilla och då hade det nog inte gått lika lugnt till som det gjort.

Hon blev ganska snabbt bättre, hältan är kvar men nu stödjer hon på benet och det går bättre och bättre. Nu bor hon ute igen, hon är ju utekatt egentligen. 

Har man en stor vedhög i garaget så har man ofta haltande katter, men Morris haltande och beteende var annorlunda. Trodde först att det var brutet, det var det inte men skönt att ha kunnat skilja på hälta som självläker och den som inte gör det! Men bäst av allt är att hon inte vet hur nära döden hon var! Men katter ska ju ha nio liv. 


Katten med nio liv!

Det är lite märkligt att vara hemma så mycket och göra så lite. Vi spenderar större delen av dagen mysandes i soffan, vore det inte för hunden skulle vi kanske inte komma ut alls. Ibland saknar jag jobbet, saknar att få vara effektiv och få jobba på. Men å andra sidan är det rätt gött med lugn och ro och bara ha en person och en hund att ha hand om! 

 I onsdags skulle farsan lära mig baka schwarztwaldbottnar för gör jag själv blir de bara för hårda. Det gick sådär, Albert ville inte det så det enda jag gjorde var att stryka choklad på bottnarna... 


Grabbarna Grus 

Nu har chokladen till schwarztwaldtårtan stelnat och Albert sover så nu ska jag lägga ihop tårtan! 

Livstecken

Så börjar vardagen sakta smyga sig tillbaka likt en katt smyger in och lägger sig tillrätta på sin favoritplats. 

De senaste veckorna har varit lite upp och ner. Det blev igångsättning tillslut, det var väl väntat att en son till oss blir envis! Så det blev som jag sa, vårt barn blev en hårig tidsoptimist.  


Här är han någon dag gammal. 

Minichefen styr och ställer här hemma och visar med båda händerna och med en stark röst när det är något han vill. Men vi har tur, han är väldigt go och han föredrar att sova nattetid! Och vilken blick han har, man smälter direkt! 

Det tog nog en två veckor innan jag blev mig själv igen efter förlossningen. När väl nedre halvan av kroppen började känna sig okej igen så kom förkylningen och sedan drabbades det ena bröstet av mastit och jag slog personligt feberrekord. Lägg till lite sömnbrist, ny livssituation utan ångervecka och dålig kondis efter graviditet så kan ni gissa hur en mådde i början. Men nu har det mesta rättat till sig och pojken växer som han ska så något rätt gör vi. 


Vi fick en björnkostym av en släkting, han är så söt i den så jag blir full av skratt ibland. Men han gillar att åka vagn i alla fall. 

Några som har det jobbigare är nog Bobban och Randig, de gillar inte att en sådan liten tar så stor plats! Randig kommer knappt in längre, han är ju van vid att sova inne men nu vill jag vara vaken när han är inomhus och då blir det bara ibland. Med Bobben försöker vi kela lite extra med och någon kväll fick han och sambon vara hemma och ha grabbkväll när jag och pojken åkte till mina föräldrar. 


Man får se upp när man går ut och går för Bob har hittat på en ny ovana, att smyga hem, har fått vända och hämta honom flera gånger. Men här följde han med!  

Så nu vet ni att vi lever och mår bra.  



Onormalt Normal

En syblogg utan röd tråd

RSS 2.0