Igår hände dessutom något som skakade om mig lite. Satt och sydde och lyssnade på ljudbok, har börjat läsa om Utvandrarna av Vilhelm Moberg, där börjar ju boken med problem efter problem som gör att gården inte går att driva, höet ruttnar av regn ena året, torkar bort det andra, samtidigt som de lever på marginalerna hela tiden, ingen mer mark går att göra odlingsbar, hur hårt de än jobbar så hjälper det inte. Än har jag inte läst fram till punkten då de ger upp men precis innan jag stängde av kom åskan, förväntansfullt och suktande efter regn ställde Karl Oskar på förstubron och ville känna på regnet men det kom inte istället slog blixten ner i ängshuset och det lilla hö de fått ihop, brann upp! Så jävla sorgligt. 

Samtidigt började himlen mörkna hos oss, det blåste upp, men inget regn kom. Nähä. 

På väg mot stan mötte vi en räddningsledarbil med blåljus. Inne i stan åkte en brandbil åt vårt håll. Hemma såg min svåger en mörk rökpelare i öster. Var brann det nu?

Lyckligtvis fick de stopp på det, det brann på ett hygge som inte låg nära byggnader och djur, dessutom långt från där vi bor. Men vad rädd en hann bli. Vad mycket katastroftankar en hann tänka.

Måtte regnet komma snart. Måtte folk ha vett att köpa av maten som odlas och föds upp här istället för billigt billigt utan eftertanke.