Som barn var jag väldigt intresserad av valar. Det var något fascinerande med det enorma. Plus att det verkade ganska gött att glida runt i vattnet och käka plankton. 

Men någonstans så insåg jag rätt snabbt att jag inte kunde välja val. Skulle jag välja en blåval, Eftersom de är störst och för att jag som barn ville bli just en blåval? Eller en häftig kaskelot? Fast det är ju inte riktigt jag att fajtas med jättebläckfiskar. Kanske en knölval till minne av alla knölvalshopp jag och min syster lekt när vi badat?

Nä velandet gjorde att jag blev osugen. Så helt plötsligt, ståendes vid köksbänken en tisdag så slog det mig. En grävling. Som sitter. Som är lugn. Som sitter lugnt på min underarm så jag kan kolla på den.

Varför i helvete en grävling kanske ni undrar? Jo för att när jag blir nojig och orolig så tycker jag det känns som det rusar runt en vild grävling i kroppen. Jag kallar det för grävlingångest, när jag förstorar upp problem som vid närmare eftertanke oftast inte var så farliga.

Så jag tänkte att om jag stressar upp mig så ska jag kolla på grävlingen som inte är stressad och fråga mig själv om det verkligen är så illa som jag tror det är.

Men det blir inte än på länge, om det ens blir. Måste fundera på det här. Men det att tanken kom är ju ett stort steg.