Vad är väl en bricka med fika på förlossningen?

Satt och scrollade på Instagram när det dök upp en bild på en förlossningsbricka. Den var så fin! Det var snygga mackor med grönsaker, bubbel i höga glas, glass med små kex i och en liten bukett vitsippor! Det var en som jobbar på en förlossningsavdelning som lagt ut bilden och hon hade skrivit om hur mycket hon gillar sitt jobb. 

Och jag blev så bitter och ledsen fast jag inte borde. Tänkte på det otinade rostbrödet jag fick fem-sex timmar efter förlossningen när jag slutat blöda och operation inte skulle behövas. Fast mest på hur sur och oartig personalen som hade hand om mig då var. Som snäste och suckade, som lämnade rummet medan jag fortfarande pratade med henne.

Jag tror hon blev sur för hur jag betedde mig när jag blödde. Jag kanske inte svimmade trots lågt blodtryck utan lade mig i istället, pillade på droppet (ringer-acetatet, inget annat alltså) kanske svarade läkaren att droppet redan var på full fräs men att nålen satt illa, jag kanske skrek att lustgas inte hjälpte och bad dem ta fram bedövningsprejen istället, kanske var oförmögen att låta dem undersöka mig, kunde inte slappna av tillräckligt (vem fan är avslappnad vid en gynekologisk undersökning två timmar efter en förlossning +lite rädsla för att livet rinner ur en bokstavligen!? ) jag kanske inte tordes säga att studenten som tryckte på min mage hade för hårda fingrar och att hon dessutom fick mig att bli irriterad bara av sin närvaro (under förlossningen hade jag lustgashallucinationer där hon lyftes ur rummet av en gigantisk pincett).

Jag var nog en riktigt jävlig patient. Som dessutom inte ville vara där. Det är lite jobbigt att inse. Men jag var jävlig efter att ha varit gravid i över nio månader, gått över tiden medan sambon åkt på militärövning, varit vaken hela natten och sedan fött barn, efter att blivit hänvisad till en ort jag aldrig väntat mig i ett annat landsting och sedan börjat blöda och låg med 70 i övertryck. Visst överseende måste man som personal kunna ha. Det vet jag ju av egen erfarenhet. Det är ju en del av jobbet så länge det inte handlar om hot, våld eller personliga påhopp. Och det handlade det aldrig om här. 

Vad barnmorskan som bemötte mig illa hade för anledning att inte klara av att ha överseende med mig vet jag inte (man kan ju ha dåliga dagar och saker kan ju ha hänt som påverkar en) men med tanke på att hon gått till jobbet så måste hon ha bedömt att hon inte mådde sämre än att hon skulle kunna sköta sitt jobb.

Det jag ville säga med allt svammel var att ibland blir jag ledsen över jävla förlossningsbrickor. Att de är så fina, att man faktiskt ser fram mot det (fint mellis när man är färdig med FÖRLOSSNINGEN liksom!) fast man vet att man är på sjukhus och inte på hotell och så fick jag ett otinat rostbröd den där gången. Så jävla lågt på något vis. Vem fan utöver min sambo vill ens ha rostbröd som inte rostats?

Men å andra sidan minns jag inte vad som fanns på brickan när Pyret föddes, däremot minns jag korvstroganoffen till kvällsmat, det absolut godaste jag ätit, (kan bli lite nostalgisk när den maten serveras på jobbet på samma sjukhus) så det är nog egentligen inte brickan som var grejen.

En bricka jag hittade i arkivet, hemifrån. 

Det är nog dels blödningen och dels bemötandet och de tankar det väcker kring mig själv. Är jag en vidrig människa som inte är värd några vänliga ord i en lite påfrestande situation? Det har länge skolkat ner minnet av Semlans födsel. Oftast kan jag se förbi det men ibland blir man påmind. 
lillafiffi.blogg.se
2018-05-19 @ 01:29:56
URL: http://lillafiffi.blogg.se/

Jag har heller inte sätt situationen på förlossningen så elegant som den gärna visas på nätet. Försöker att fokusera på de fantastiska barn som vi har. Men jag har tänkt lika dant, fast jag hakade upp mig på att vi vid första förlossningen inte fick sätta "nålen på tavlan". Känns som en skitgrej nu, men då hade jag föreställt mig att vi skulle få som alla andra... men inte.

Oavsett så är du fantastisk!!!

Kramar!!

Svar: Näe det var ju inte livets lättaste dag precis! Och det är ju svårt som nyförlöst att ha perspektiv när man inte känner den där lilla personen heller. Blir ju liksom som att vi har känt varandra i 10 timmar och 5 av dem var vidriga och jag orkade inte ens hålla i dig. Tur att det blir bättre sen! Vi är fan fantastiska! Kram
Nottin




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Onormalt Normal

En syblogg utan röd tråd

RSS 2.0