Så sitter jag här. Kvällen innan första dagen på jobbet. Känns sådär. Det blir faktiskt riktigt jobbigt att lämna min avdelning. Jag har ju varit där hur länge som helst. Har märkt det när jag är på praktik att ibland känner man sig som hela avdelningen lilla barn.

 

Fast inte som att man vore ett litet barn som inte kan något. Mer som att man har en hel avdelning med vårdpersonal som hejar på mig och vill att det ska gå bra för mig. Som visar hur jag ska göra saker och hjälper mig om något är svårt, som säger att jag är bra fast jag inte själv tror det, som är nyfikna på vad jag ska göra nu. Som ser till att jag har det bra.

 

Men det kommer ju bli bra på nästa avdelning också. En måste bara ha lite tålamod.