Livstecken

Så börjar vardagen sakta smyga sig tillbaka likt en katt smyger in och lägger sig tillrätta på sin favoritplats. 

De senaste veckorna har varit lite upp och ner. Det blev igångsättning tillslut, det var väl väntat att en son till oss blir envis! Så det blev som jag sa, vårt barn blev en hårig tidsoptimist.  


Här är han någon dag gammal. 

Minichefen styr och ställer här hemma och visar med båda händerna och med en stark röst när det är något han vill. Men vi har tur, han är väldigt go och han föredrar att sova nattetid! Och vilken blick han har, man smälter direkt! 

Det tog nog en två veckor innan jag blev mig själv igen efter förlossningen. När väl nedre halvan av kroppen började känna sig okej igen så kom förkylningen och sedan drabbades det ena bröstet av mastit och jag slog personligt feberrekord. Lägg till lite sömnbrist, ny livssituation utan ångervecka och dålig kondis efter graviditet så kan ni gissa hur en mådde i början. Men nu har det mesta rättat till sig och pojken växer som han ska så något rätt gör vi. 


Vi fick en björnkostym av en släkting, han är så söt i den så jag blir full av skratt ibland. Men han gillar att åka vagn i alla fall. 

Några som har det jobbigare är nog Bobban och Randig, de gillar inte att en sådan liten tar så stor plats! Randig kommer knappt in längre, han är ju van vid att sova inne men nu vill jag vara vaken när han är inomhus och då blir det bara ibland. Med Bobben försöker vi kela lite extra med och någon kväll fick han och sambon vara hemma och ha grabbkväll när jag och pojken åkte till mina föräldrar. 


Man får se upp när man går ut och går för Bob har hittat på en ny ovana, att smyga hem, har fått vända och hämta honom flera gånger. Men här följde han med!  

Så nu vet ni att vi lever och mår bra.  






Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Onormalt Normal

Sygalen sjuksköterska mitt ute i skogen med sambo och småbarn.

RSS 2.0