När jag kommer med bilen från stan och åker förbi Ekenäs slott, då känner jag att jag kommit hem. När jag passerar alla gärden, hus och skogen så är det med övertygelsen att här hör jag hemma. 

 

Ibland när jag tänker på vad hemma är för mig så tänker jag på platsen snarare än huset. Jag skrev ju häromdagen om alla roliga ställen i skogen kring gården. De är mer hemma för mig. Rent boendemässigt bodde jag lika bra i skokartongen i Flemmingsberg. Kan sakna det stället även om det aldrig hade blivit hemma. 

 

Vi har ett rätt kluvet förhållande till huset, både jag och min sambo. Vi har ofta sagt att vi både vill bo kvar och flytta. Vi både stortrivs och längtar efter något eget. Det kommer alltid ha en särskild plats i våra hjärtan. Första egna hemmet. Här blev vi vuxna. Här har vi odlat allt möjligt, byggt allt möjligt, skaffat hund och katter, Volvo och barn. Men det är nog inget hus att bo kvar i. 

 

Ibland när jag städar i köket vill jag flytta på momangen, när allt är snett och vint och det drar från gud vet var. Men går jag ut i trädgården så ser jag körsbärsträdet och vinbärsbusken jag fick i examenspresent, det härliga plommonträdet, drivbänkarna vi byggt, kattorna vi blivit hem åt. Då vill jag aldrig lämna. 

 

Går jag ut och går ser jag varje plats med mer än enbart ögonen, jag ser den med både minnen och förhoppningar. I den dungen växer liljekonvalj som vi plockat till våra mammor på mors dag och nu kommer man plocka till mig också, i den dikeskanten växer årets första blåsippor, där blir alltid mycket gullvivor, nu vet jag var det finns svamp, blåbär, lingon, var det finns fina julgranar men var vi hugger för att de är ivägen. 

 

Sen är det alla konstiga namn man lärt sig eller har satt på saker, stora tallen, svängom, källan, militärförrådet, brandammen, åteln, döda älgen, ensamma kons hage, palatset, stora sten och en massa andra. Jag har märkt ibland att mina föräldrar och syskon inte fattar var jag menar när jag pratar om de här ställena, fast jag tror att det är glasklart.